Det blev en fin tur i skogen. På grusvägar jag aldrig åkt på tidigare. En riktigt fin dag. Ja det duggade lite och kom till och med lite snöblandat, det var ju trots allt i april, men vi fann det vi letade efter. Och det blev många fina bilder och fantasin satte fart i våra skallar…vad har hänt på denna gård och vid detta torp genom åren som gått?
Vi hamnade i en, som man kallade det, småby. Som vi uppfattat det så bestod just denna småby av tre torp.
Just här bodde Britta och Erik med sonen Ernst fram till 1964, då de flyttade till en större by. Huset har varit obebott sedan dess.
Eriks föräldrar bodde också i denna småby. Pappa Erik, ja han hette också Erik, föddes 1843. Han var bygdeskräddare. Han blev 95 år gammal. Om han bodde i denna småby tillsammans med sin hustru Stina hela livet, det vet jag inte, men mycket möjligt gjorde han det.
Det berättas om en ensam mor i en annan småby, som försökte bygga en stuga. När den var nästan klar kom bolagsgubbarnas folk dit och rev ner alltsammans. Om den ensamma mamman hade lyckats få klar spismuren och börjat elda i den, så hade stugan fått stå kvar. Det var en gammal regel som man gick efter. Vad hände sedan med denna ensamma mamma och hennes barn?
Tapeterna i torpet kan ge en bild av att det varit väldigt fint här en gång och att det har varit välskött. Man har genom åren bytt tapeter ett antal gånger.
En fin kakelugn står i vad man kan anta var vardagsrummet. Här har nog familjen tillbringat många fina stunder.
Utifrån allt som fanns kring torpet, kan man undra vad man har gjort här. Jag får en känsla av att det varit något, eller någon här även efter att torpet blev obebott 1964.
Vid vår resa hittar vi också lämningarna efter en annan småby. Historien berättar att det vid den byn i slutet av 1800-talet fanns en liten säterstuga. Att åsbönderna brukade sätern till 1899 då Ingeborg och Jan-Olov flyttade in. Det byggdes då en torpstuga som de bodde i.
Jan-Olov dog redan 1915 och Ingeborg fick då ensam ta hand om de sex barn de hade, och hon hade ett sjunde barn som var på väg. Hon flyttade från torpet 1964. Hon blev 92 år gammal och var pigg och kry med huvudet på skaft hela livet.
Mitt i ögonblicket, står blåsipporna så fina vid torpet och platsen är jättemysig. Jag tror och får en känsla av att Britta, Erik och Ernst haft fina dagar vid sitt torp. Jag kan också tro att de fått jobba hårt för att bo här, precis som alla andra som bodde i alla torp ute i skogen…vid ett torp där vägen tagit slut.
Tack för titten! Vi är glada att vi fick tillfälle att besöka denna fina plats gömd ute i skogen.
Mitt i ögonblicket 