Där tiden stått stilla.

I slutet av en slingrande grusväg kommer man fram till en skylt som säger ”Här slutar allmän väg” och när man börjar titta sig omkring får man en annorlunda lite overklig känsla.

Bröderna Ivarssons bilskrot startades under 1950-talet och ägdes av bröderna Rune och Tore. Den sägs vara norra Europas enda bilskrot i sitt slag.

På denna bilskrot ska det finnas mellan 700 och upp till ca 1000 bilar. Japp ni läste rätt. 1000 bilar! Det är främst bilar från 40-, 50-, och 60-talet.

Här demonterades bilar, sedan såldes skrot och delar vidare främst till Norge. Efter kriget var grannlandet fattigt och det var nästan omöjligt att få tag på bildelar. Många skrotupplag byggdes just därför upp längs gränsen.

Norge ska också ha haft strikta lagar för motorfordon och det var dyrt att köpa en bil.

Det var tillåtet att åka över till Sverige för att köpa bildelar. Så om man hittade en bil man ville ha, fick man den delad i flera delar. För det var ju ok att köpa bildelar…

Sen kunde man sätta ihop delarna igen, fast nu på norska sidan gränsen. Och plötsligt hade man en fullt fungerande bil och man hade ju ”bara” köpt bildelar…

Det är mäktigt att se hur naturen försöker ta tillbaka det som från början var naturens. Och jag måste säga att den lyckas ganska bra.

Det växer mossa på många rostiga bilar och träd har hittat sina egna nya vägar att växa, står något i vägen, får man väl växa igenom det…vilken växtkraft.

• 

• 

Känslan i bussen. Mitt i ögonblicket…ser jag en liten skolklass på väg på en liten skolresa, barnen sitter och sjunger glatt för busschauffören, som är en glad man i sina bästa år och som njuter av sitt jobb…

”Skroten är privat område.

Gå runt och titta, fotografera är inget problem.

Men vill ni köpa delar eller har frågor, Ring!

Plocka ej av delar eller förstör”

Bröderna Ivarsson

Det sägs att ända fram till 1980-talet bodde bröderna kvar på gården och sålde övergivna amerikanska bilar.

Det jag hört är att skroten ska få stå kvar som den är. Men naturen är livskraftig och det dröjer nog inte jättelänge innan naturen tagit över helt.

Jag är glad att min make tog mig med på denna resa i april 2015. Jag som inte alls är intresserad av gamla bilar, hade ju inga stora förväntningar på dagen, men jag blev överrumplad…vilket ställe.

Sedan ett par år tillbaka, har båda bröderna gått vidare. De sitter nog nu och titta ner över deras livsverk eller kanske snarare konstverk, för det är faktiskt den känsla jag får… ett konstverk skapat av två bröder, där nu naturen gör ett inspel.

Tack för konstverket och för att jag fick se det.