Det handlar om en ort där järnmalmsbrytningen pågick från 1500-talet fram till 1989.

Här fanns under en lång period världens största järnmalmsflotta och vid sekelskiftet 1899-1900 var gruvbolaget Sveriges mest lönsamma företag.

Gruvan var faktiskt den tredje största järnmalmgruva i Sverige och stenmassorna fraktades över hela Europa.

Detta sägs vara den gamla fördelningsstationen. En av få byggnader som finns kvar av ortens gamla centrum.

En fördelningsstation finns i varje ”vägkorsning” i elnätet. Den kallas även för transformatorstation. Dess uppgift är att omvandla elen till en lägre spänningsnivå och fördela ut till nya, mindre ledningar.

Gruvorna blev internationell kända för överföring av trefasväxelström. Världens första kommersiella kraftöverföring genomfördes i Sverige 1893. Elkraften drev lampor, pumpar och motorer.

Under denna period växte orten mycket snabbt. Befolkningen tredubblades under tio år.

I början av 1900-talet drevs gruvdriften under jord och i början av 1970-talet bröts det upp till fyra miljoner ton malm per år.

Gruvdriften resulterade i sprickbildning i marken närmast dagbrottet. Under tidigt 1970-tal genomförde man en flytt av samhällets centrum.

• 

• 

Husgrunderna från samhällets tidigare centrum, ligger nu till stor del bakom avspärrningar.

I slutet av 1800-talet blev gruvorna en av Sveriges största arbetsgivare.

De gruvarbetare som hade sin bostad på annan plats ”pendlade”, det vill säga de vandrade hem på lördag eftermiddag och tillbaka på söndag kväll. Under veckan bodde de i närheten av gruvan i enkla baracker eller logement.

Eftersom det var ett stort problem med brist på bostäder byggdes två likadana områden med arbetarbostäder på orten. Ett blev klart 1896 och det andra blev klart 1898. I varje område byggdes 22 hus med fyra lägenheter i vardera.

På orten finns nu ett kulturhistoriskt värdefullt bostadsområde längs en gammal bruksgata med arbetarbostäder som byggdes 1896 efter engelskt mönster. Området blev stilbildande för liknande arbetarbostäder i Sverige och har betecknats som landets första folkhem.

Planlösningen var efter engelsk förebild, där varje lägenhet fick sin egen entré från gatan. Husen är i två våningar och uppförda i trä. Taken är av typ sadeltak och täckta med taktegel. Fasadytan bestod ursprungligen av liggande träpanel, som rödmålades och försågs med vitmålade detaljer. Husen putsades senare med grovputs och avfärgades i ljus gul-beige kulör, troligen för att likna de putsade stenhusen som uppfördes två år senare.

Varje bostad omfattade cirka 50 kvadratmeter med ett rum och kök samt skafferi. Vid sekelskiftet 1900 ansåg man att den ytan var tillräcklig för en arbetarfamilj.

Till varje lägenhet hörde även vedbod och källare samt en liten trädgårdstäppa. Man hade utedass och gemensam brunn.

Det här området betraktades som ett litet mönstersamhälle som besöktes av kung Oskar II och kronprinsen Gustaf (sedermera Gustaf V).

Efter att gruvorna lade ner sin verksamhet 1989 stod området till stora delar tomt och öde.

Det sista malmtåget gick i januari 1990.

• 

• 

Den som då ägde området, genomdrev trots protester att vissa byggnader skulle rivas, vilket dock inte genomfördes.

Senare blev området privatägt och under 1990-talet inträffade flera konkurser. Efter ytterligare en konkurs 2001 uppmanades kvarvarande hyresgäster att söka sig nytt boende.

På hösten 2001 utsågs en tvångsförvaltare som skulle se till att området tömdes inom tre månader.

Meningen var att riva hela området. Det var nu förfallet började på allvar. Putsen ramlade från fasaderna, dörrar och fönster spikades igen med träskivor för att förhindra ockupationer och vandalisering.

I slutet av 2012 blev byalaget ägare av området genom en överlåtelse.

Under 2013 började man att snygga till det yttre av området. Samtidigt började man att återställa de första husen exteriört till sitt ursprungliga skick med rödfärgade paneler och vita knutar.

Ambitionen är att fasadputsen avlägsnas på samtliga hus, att den ursprungliga träpanelen tas fram och att området ser ut igen så som det var vid invigningen 1896.

Alla husen har nu nya ägare och kommer att iordningställas. Byalaget har inga hus till salu.

Jag hade hört talas om orten, gruvan och om det ”övergivna bostadsområdet” innan jag kom hit på besök. Först trodde jag att vi hamnat fel. För de hus vi fick se och hela bostadsområdet hade börjat blomstra. När jag mitt i ögonblicket förstod att man börjat ta hand om de gamla huset, spreds en glädje, och en skön känsla i kroppen.

Det här området har börjat leva igen och dessa fina hus kommer att få stå kvar många år till.

Det är häftigt med möten med människor, som kan återge lite historia. Tack ! Information har också hämtats från nätet.