I slutet av den slingriga grusvägen, får vi syn på det. Det fina huset som började byggas i mars 1909 och stod klart i juli 1910. Bygget hade kostat 35000 kronor och var från början ett skyddshem för gossar.

Huset är timrat och består av tre våningar och källare. Här fanns två sovsalar, matsal, gymnastiksal, skolsal, kök, slöjdsal, bagarstuga och personalutrymmen.

Idén med skyddshem eller räddningsinstitut, som det också kom att kallas, var att ge vanartiga gossar, eller gossar med vanartiga föräldrar (det vill säga föräldrar som hade problem av olika slag som till exempel alkoholism, kriminalitet, fattigdom eller vanmakt) en uppfostran som gick ut på att de skulle lära sig att lyda och bli goda arbetare i det svenska samhället. Barnen i riskzonen skulle korrigeras.

Detta skulle ske genom sträng disciplin, goda förebilder i kristna, enkla och rättskaffens människor i en sund och lantlig miljö. Därför flyttade man räddningsinstitutet från den frestelserika storstaden till den sunda och enkla lantbrukarmiljö istället.

Vid början av 1900-talet var det vanligt i den västerländska uppfostringskulturen att man genom kränkning, hot och förödmjukelse skulle tvinga barnen till lydnad, underkastelse och praktisk kunskap, detta har fått namnet ”Den svarta pedagogiken”.

Det finns gossar som själva har sagt att detta var ”helvetet på jorden”. De rymde genom att gömma sig under vagnarna på tågen som gick förbi, de lyckades tjuvåka till den stora staden. När de sedan hämtades tillbaka till anstalten bestraffades de hårt för detta. I den fostran de fick skulle man ”lära de små dagdrivarna det för dem måhända nyttigaste av allt, nämligen att arbeta”.

Det finns en berättelse som beskriver hur en lärare vid ett tillfälle visade mänsklig omtanke om en gosse som blivit särskilt illa åtgången av fostringssystemet. Läraren hade helt enkelt tröstat den vanmäktige gossen. Resultat blev att läraren avskedades eftersom han i sin känslosamhet utgjorde ett hot mot systemets auktoritet…

På fönstren i sovsalarna fanns det lås, och det fanns vaktkurer i anslutning till sovsalarna, där personal hade vakttjänst på natten.

När jag står här och tittar på fönstren, just nu mitt i ögonblicket, får jag en obehagskänsla, och en medkänsla för dessa inlåsta gossar. De måste många gånger ha stått och spanat ut genom fönstren och önskat att de varit någon annanstans.

På vinden fanns det också en fängelsecell, ett avskilt rum för stillhet och begrundan.

Motsvarande institutioner kom senare att kallas för uppfostringsanstalter eller korrigeringsanstalter istället för skyddshem.

Skyddshemmet var i bruk fram till 1938.

När 2:a världskriget kom 1939, blev byggnaden en militär förläggning. Och det användes som ett mobilseringsförråd. Fram till 1980 ägdes det av fortifikationsförvaltningen.

1981 köpte en grupp konstnärer och musiker huset. En stiftelse etablerades och verksamheten drivs än idag av den ideella föreningen. Föreningen har som ambition att bevara huset och låta det vara en mötes- och verksamhetsplats för konstnärer och pedagoger.

En del av den svenska historien är inte så uppmuntrande. Man kan bara förställa sig hur hårt de gossar som blev intagna måste ha haft det. Att uppfostras genom att bli förödmjukad, hotad och kränkt. Att rymningsförsöken var många kan man förstå, för många var allt annat än att stanna på detta hem bättre.

Stor eloge till den stiftelse som nu äger huset och som håller på att rustar det samtidigt som de vill bevara det gamla, och som genom sin verksamhet får huset att leva vidare.

Uppgifter och information har hämtas från nätet och bilderna är nyligen tagna.