Det är inte alltid så lätt att få reda på historien kring de platser jag besöker. Men när jag finner en tråd att följa och på den vägen lyckas få reda på saker, om platsen och om människor som rört sig i området, kan jag ofta bli överraskad.

I ögonblicket kan jag tänka: Det här hade jag ingen aning om

I det här området fick man av markägaren lov att anlägga en idrotts- och festpark som togs i bruk 1937.

Idrottsföreningen byggde bland annat en dansbana, och skytteföreningen fick ett område för tävlingar där även hemvärnet kunde ha övningar. Här bildades även en tyngdlyftarförening.

I det här huset ska bland annat Johanna och Elsa ha bott på 50-talet.

Johanna var Elsas faster. Det berättas om att de hade några mjölkkor på gården, och en gråhund som skrämde många där han stod vid dörren, när de kom för att hämta mjölk.

Johanna hjälpte till på gårdarna med matlagning och annat när det var kalas. Hon försörjde även sig och Elsa genom att sälja växter och fröer.

När det var fest i parken kokade Johanna och Elsa korv i en järngryta inne i stugan och bar ut den till en liten kiosk, som stod vid entrén till parken.

De serverade också kaffe, från ett långbord som var uppdukat ändå fram till stugan. Kaffet serverades naturligtvis i porslinskoppar och brödet var självklart hembakat.

Dans var det nästan varje lördag och ibland på söndagar var det uppträdande av någon teatergrupp.

Det fanns ingen elström vid dansbanan så man hängde upp karbidlyktor för att lysa upp området.

Starke Arvid, tyngdlyftare, världsmästare och bragdmedaljör.

Arvid Andersson föddes i Fryksdalen i Värmland 19 maj 1919.

Han var kortare än de flesta men brukade imponera på kompisar genom att lyfta tunga kärrhjul på gården.

När han hörde talas om ett junior-DM i tyngdlyftning för Värmland cyklade han tre mil för att vara åskådare. Där testade han en skivstång när en ledare fick syn på honom och undrade om inte Arvid ville vara med, och det kunde han väl tänka sig.

Han vann nästan. En ledare i en grannklubb kom nämligen fram före prisutdelningen och frågade om den där Arvid hade licens. Eftersom pappans jaktlicens var den enda typ av licens han hört talas om svarade han ärligt nej, och diskvalificerades därmed.

Men en kärlek till sporten var född, och som jag nämnde tidigare, bildades här en tyngdlyftarförening.

Många män tävlade om vem som var starkast genom att tex räta ut en hästsko med bara händerna. Var man tillräckligt stark blev man uppskriven på väggen i Starke Arvids stuga.

Det fanns också en 120 kg klubb markerad tydligt på väggen, och det finns de som hört att Starke Arvid själv lyfte 120 kg på långfingret.

Om det bara är en skröna? Ja, det finns kanske någon som vet.

Det är få idrottare som snarare lever kvar som ett begrepp än som idrottsmän.

Arvid »Starke Arvid« Andersson är ett av undantagen.

Fortfarande finns det föräldrar som ser sina små barn lyfta en trädpinne och kommentera att de är starka som Starke Arvid – utan att egentligen veta vem de pratar om.

Starke Arvid är faktiskt den ende tyngdlyftaren som fått Svenska Dagbladets bragdguld.

Arvid, som hade VM i Frankrike 1946 som sitt stora mål, bröt oturligt benet året innan under sin militärtjänst.

Men han tränade på så gott han kunde.

Länge pratades det på sjukhuset om den atletiske Arvid som gick på händerna i korridoren »för att åtminstone hålla överkroppen i form«.

Elsa ska ha bott kvar i torpet något år efter Johannas död.

Av idrotts- och festplatsen kunde jag inte se något spår längre.

Men historierna lever vidare.

Uppgifter om Starke Arvid har hämtats från sidor på nätet. Bland annat från Fokus och Wikipedia.

Berättelser kommer också från andra som kände honom, eller från berättelser som de i sin tur fått berättats för dem.

Bilden på Starke Arvid har jag lånat från nätet.

Tack för det jag fått berättats om Johanna, Elsa och Starke Arvid.

Det här hade jag ingen aning om.