Jag har sedan tidigare hört talas om ”Styggen” och hans stuga, så när jag och min dotter Moa har vägarna förbi, så kan jag i ögonblicket inte låta bli att besöka det lilla torpet och denna magiska, eller kanske trolska plats…

Dessa marker uppodlades i början av 1600-talet av svedjefinnar som befolkade de stora skogarna. Det var självfallet intressant för myndigheterna att genom kolonisation och uppodling göra skogsområdena nyttiga för staten.

Den främsta anledningen till invandring var troligen att de för svedjebruket tillgängliga skogarna i Finlands inland var i det närmaste slut. Hela detta område, ett fem kvadratmil stort och nästan orört vildmarksområde, koloniserades av skogsfinnar, dit även Styggen hörde.

”Styggen” eller Carl Olof Persson som han egentligen hette, blev under sin levnad känd som ”trollkunnig och förvaren till mörkrets furste”.

Han levde i sin simpla boning, som han själv byggt, med ena gaveln bestående av en sten som fick tjänstgöra både som spis, mur och gavelvägg.

Sitt trots mot socknens mäktiga män, som patron och prästen, gjorde honom både fruktad och hatad, kanske också beundrad av en del.

De hade nog respekt för hans förmåga, det vittnar alla skrönor om honom om, där han ansågs vara trollkarl och tjuvskytt.

Han föddes 1828 och blev dräng vid 20-års åldern.

Han träffade då sin blivande hustru Carin. Han blev nämligen dräng hos de blivande svärföräldrarna.

När svärföräldrarna blev gamla och skröpliga, tog han över gården.

Styggen och Carina fick fyra döttrar och två pojkar. Pojkarna dog i ettårsåldern.

Han byggde stugan 1875 och kanske hade han genom sitt tjuvskytte kommit i olag med bruksherrarna, för de ville ha älgen för sig själva och han fick inte bo kvar på gården.

Att en familj på 6 personer kunde bo i denna lilla stuga året om, kan vara svårt att förstå.

Man kan också fundera på vad de försörjde sig på. Det sägs dock att de levde gott på det som jagades och Styggen ska ha fångat en del lax vid en närliggande bäck, som han sedan torkade inför vintern.

Dricksvatten hämtades i bäcken som rinner i kanten mellan våtmarken och boplatsen.

När man besöker Styggens stuga och ser sig omkring är det första man lägger märke till att ingenting – varken buskar eller gräs verkar trivas kring stugan.

Detta ska enligt sägnen kring honom bero på att han ska ha uttalat en förbannelse, så att när han inte längre fanns, skulle ingenting kunna växa där.

Den förbannelsen har tydligen sin fulla kraft kvar än efter 100 år.

Samtidigt ska han ha sagt att den som tar något med sig därifrån ska drabbas av olycka.

I Styggens stuga står på bordet en gjutjärnsgryta som kom dit för några år sedan.

I den låg en lapp där någon skrivit några rader, bland annat – Jag lämnar nu igen grytan som jag i ungdomligt oförstånd tog härifrån för många år sedan, livet har därefter blivit till ett helvete för mig och jag hoppas nu i och med att jag lämnar tillbaka grytan att jag ska få en bättre tillvaro under de år jag har kvar att leva.

Lustigt nog har folk börjat lägga pengar i grytan, de har fått ligga ifred länge men nu har det börjat minska i grytan.

Man kan undra om de kommer att läggas tillbaka i grytan? Kommer Styggens makt och trolldom göra sig tillkänna ännu en gång?

I det militära fick han av befäl heta Snygg, eftersom han var regementets ståtligaste karl, sades det.

Detta kom sedan att bli Stygg eller Styggen och detta följde honom livet ut och till och med än idag.

Orsaken till öknamnet var hans påstådda svartkonst.

En gång var Styggen till Landshövdingen och vädjade om hjälp då Bruksherrarna ville riva hans stuga, det visade sig dock att stugan stod på Kronans mark och att den skulle få stå kvar.

Styggen ska en gång då skogvaktaren och hans folk kom för att riva stugan ha klättrat upp på taket och sagt att ”den första som rör en stock den smäller det åt”.

De försvann snabbt från platsen och han fick ha sin stuga i fred.

Om hans tjuvskytte har mycket berättats.

En gång pågick jakten av en älg så länge att de till sist hamnade i ett annat län innan han fick omkull älgen. Det var ju omöjligt att få hem köttet, då avståndet var så stort, så han lyckades få älgen såld för 100kr.

En annan gång hade han skjutit en älgko och fått hjälp av en granne att frakta hem köttet.

Älgkalven som inte var så gammal, gick runt kon och nosade.

Plötsligt for Styggen upp och fick tag i kalven och skar halsen av kalven med kniv. Det kan tyckas grymt men kalven skulle ha gått en långsam svältdöd till mötes annars, och det visste Styggen, dessutom fick han ju lite mört kalvkött också…

Det berättas bland annat, att Styggen vid ett tillfälle kom i dispyt med prästen, vilket svedjefinnarna ofta gjorde, eftersom prästerna kunde ha en, mot kristendomens budskap stridande, arrogant attityd mot finnarna.

Prästens högmod gjorde Styggen rasande och han utfärdade en förbannelse mot prästen och gav honom löftet att han aldrig mer skulle stiga upp i en predikstol.

När prästen nästa gång skulle upp i predikstolen, för att hålla sin predikan, föll säkert Styggens ord från deras senaste möte honom i tanken, på vägen fram till predikstolens trapp.

Väl framme vid trappen föll prästen ner över det nedersta trappsteget. Och detta skulle upprepas varje gång som prästen försökte ta sig upp i predikstolen. Prästen skulle aldrig mer komma upp i en predikstol.

Sen den dagen så kunde inte prästen gå upp i predikstolen och hålla predikan, alldeles som Styggen sagt, utan fick ha hjälppräst under resten av sin tid som kyrkoherde.

Han bodde i sin stuga till sin död 1906. Han blev 78 år gammal. Han hade då varit änkling sedan 1889, då hustrun Carin dog. En annan kvinna kom in i hans hus 1893, då pigan Ulla Gustafsson flyttade in hos honom.

Hon och hennes bror Karl bodde sedan kvar där några år efter hans död.

Den stuga som finns idag är en kopia av Styggens stuga, då den gamla brann ner 1997. Den står på samma plats som den alltid stått.

Det var ett spännande besök hos Styggen, och även vi lämnade lite pengar i grytan.

Uppgifterna om Styggen och hans liv har jag dels fått från information som fanns vid stugan och även från olika sidor på nätet.