Vreta kloster

Ett tips på ett spännande besök vid Vreta klosterruin, där man för ett ögonblick får åka tillbaka i tiden och i historien. Klosterruinen ligger i Linköpings kommun i Östergötland.

Klostret var verksamt från omkring 1100 fram till 1580-talet. Idag återstår en delvis rekonstruerad ruin och klosterkyrkan.

Klostret grundades omkring 1100 av kung Inge den äldre och drottning Helena, på uppmaning av påven, och är det äldsta kända i Sverige.

Det är inte känt varifrån de första nunnorna kom.

Vreta kloster var ett benedistiskt nunnekloster.

Deras regler innefattar att leva i fattigdom, kyskhet, lydnad samt under plikt att stanna kvar i sitt kloster.

Klosterområdets inre del, den så kallade klausuren (vanligen innanför en mur), får inte utan särskilt tillstånd beträdas av utomstående.

Det konverterades till ett nunnekloster inom cistercienserorden år 1162, då kung Karl Sverkersson upplät Vreta kungsgård till kloster.

Denna orden grundades 1098 av benediktinmunkar som vände sig mot vällevnaden i dåtidens kloster, och ville återgå till de stränga benediktinerreglerna.

Med kungsgården följde också den bredvid liggande kyrkan och markområden.

Kungsgården var från början ett simpelt trähus med eldstad i mitten av rummet.

Nunnorna började bygga på en större byggnad, men fick flera gånger börja om efter ett antal eldsvådor.

Byggnaden stod färdig 1289 och invigdes i närvaro av Magnus Ladulås.

Klostret hade rinnande vatten inomhus.

Kungens syster Ingegerd blev klostrets första abedissa och styrde det framgångsrikt under 40 år.

Genom rika gåvor från många välgörare blev klostret ett av de mest stilfulla i Sverige.

1527 förbjöds klostret att ta emot nya medlemmar.

De som redan var medlemmar fick välja att frivilligt lämna klostret eller leva på kungahusets underhåll.

1529 fick den sista abbedissan Sigrid Botholfsdotter tillstånd att lösa ut klostret som en flickskola.

Klostret hade då sedan länge redan varit flickskola. Hon fick dock inom ett par år problem att betala de avgifter som kungen krävde.

Gustav Vasa hyrde ut klostrets egendomar 1533 och konverterade samtidigt klosterkyrkan till en luthersk sockenkyrka.

När andra nunnekloster stängdes fick Vreta kloster ta emot dessa nunnor.

Den sista abbedissan dog 1538.

De sista två nunnorna dog 1582 då upphörde klostret slutligen.

Vreta kloster plundrades av danskarna under sjuårskriget 1567, men blev turligen inte nedbränd.

Kloserbyggnaderna antas ha legat i ruiner sedan omkring år 1700.

Detta är den norra porten, porta mortuorum, dödens port.

Härigenom bars de döda nunnorna ut efter begravningsakten för att begravas.

I klostret fanns dormitorium som är en sovsal som ofta låg en våning upp, där nunnorna sov gemensamt.

I ett cistercienserkloster var dessa rum något större än i andra ordnar. Detta var för att nunnorna hade rätt att sova i en annan dräkt än den de bar på dagarna, så de behövde plats för att kunna klä sig.

Klosterbyggnaderna grävdes delvis ut 1916–1926 och betydande ruiner finns nu synliga norr om den helt bevarade klosterkyrkan, som restaurerades 1914–1917.

Fynd från utgrävningarna, inklusive en unik vattenledning i trä, finns i museet på platsen.