Vi började årets ”Hemester” i norra Värmland och en tur upp på Värmlands högsta berg, Granberget.

För att komma till utsiktstornet får man vandra ca 2,5 km från parkeringsplatsen.

Om man kommer från Brattmon på riksväg 62 följer man skylten till Granbergets utsiktstorn och Fageråsdammen. Efter ca 8 km får man svänga vänster vid skylten Kvarnsjön och Granbergets utsiktstorn, därefter är det ytterligare ca 8 km till parkeringen. Vid parkeringen finns anslagstavla och blå skyltar som visar var vandringsleden går.

Turen är klassad som medelsvår.

Man kan också nå toppen om man går vandringsleden Höljes – Långberget.

Vi hade perfekt vandringsväder.

Det var ca 17 grader och mulet. Regntunga skyar svävade över oss, men det kom bara några få regndroppar.

Dock hade det regnat tidigare så vissa partier av leden var riktigt blöta.

På vägen upp till toppen av Granberget passerar man Årselbergssätern.

En säter som idag är öppen för vandrare, där man kan stanna till för att vila eller för att övernatta.

Otto Jönsson tillbringade sina barndomssomrar i Årselbergssätern.

Han har i en artikel, i en för mig okänd tidning, berättat lite om hur det var.

Han har också lite kort berättat om detta på ett anslag som sitter på väggen i Årselbergssätern.

Under 1830-talet började Jon Andersson som var född 1776 att förbereda området för säterbruk.

Sätern började brukas 1840 eller 1841.

Då fanns det en säterstuga, hölada och två ladugårdsbyggnader på sätervallen. En ladugård för korna och en för smådjuren, dvs för får och getter.

Senare blev Maria Jonsson/Zetterlund från Malestugan ägare till området som sätern ligger på, genom ett arv.

Sätervallen var då inte i bruk och husen fick stå och förfalla.

I slutet av 1800-talet sålde hon hela området inklusive sätervallen till Uddeholm AB.

1915 fick Jöns Halvardsson, som var Otto Jönssons pappa, arrendera sätervallen av Uddeholm.

Jöns, makan Hanna och barnen, bodde på sätern varje sommar till 1928.

Otto berättar i artikeln hur alla i familjen, inklusive barnen, måste hjälpa till med allt som behövde göras.

Han berättar hur de för hand med spade, fick gräva långa och djupa diken kring den myr som familjen började odla på, för att dränera marken.

Han berättar också om en olycka där hans yngre bror skar sig mycket svårt i handleden med en yxa.

Otto knöt med ett snöre ett tryckförband över såret, och mamma Hanna fick sen springa med brodern Oskar på ryggen en halvmil över svår terräng som gick upp och ner, över blöta myrar och över en å där det inte fanns någon bro, för att sedan få en taxibil som kunde ta dem till sjukhuset 3-4 mil bort.

Tackvare Ottos och mammans insats, räddades livet på brodern Oskar.

Han nämner också att de som valde att bo i ”vildmarken” utan varken vägar eller grannar, var och blev härdade och uppfinningsrika för att klara det mesta själva.

Delar av leden går över myrmark. Det ligger spänger som man kan gå på. När vi var där var det så blött i marken att dessa på vissa ställen sjönk 10 cm ner i den blöta myren.

Vi var glada att vi hade ordentliga vandringskängor på oss, så att vi kunde ta oss fram obehindrat. 

Så nådde vi alltså toppen av Värmlands högsta berg 700,5 meter över havet.

Toppen ligger ovan skogsgränsen, men under trädgränsen varför fjällskog växer här.

1993 byggdes ett 12 meter högt utsiktstorn på toppen av berget.

Utsikten från tornet på Granbergets topp är milsvid över skog, sjöar och berg i Värmland, Dalarna och Hedmarks fylke i Norge. 

Vid utsiktstornet finns också en ”Gästbok”. Dessvärre fanns det inget att skriva på, bara en penna, så besökare har skrivit på insidan av ”Gästboken” istället.

Det var en riktigt fin tur upp på Värmlands högsta berg. Vi stod för ett ögonblick högst upp i tornet och såg alla blånande berg runt omkring oss.

Så vackert! Att det var mulet, gjorde ingenting.

En gofika innan färden gick ner tillbaka unnade vi oss.