Jag upptäcker att nyfikenheten blir större och större.

När jag får upp ett spår, hittar en ledtråd till övergivna platser eller övergivna hus, eller som i detta fallet en ruin, blir jag nyfiken…

Hade jag sagt till mig själv för bara ett halvår sedan att nu ska jag åka och titta på en ruin som jag hört talas om, skulle jag nog undrat vad som tagit åt mig.

Det här är en gammal ruin efter ett sockerbruk i Ljung.

De uppgifter och den historia jag hittat är från sidor på nätet.

Historien om sockerbruket beskrivs som ”Upp som en sol, ner som en pannkaka”.

Sockerbruket byggdes 1872, och togs idrift inför säsongen 1873.

Redan 1874 lades sockerproduktionen ned och byggnaden lämnades åt sitt öde.

Produktionens lönsamhet motsvarade inte alls vad investerare önskat.

Sockerfabriken byggdes på bara sju månader. Både fabriksarkitektur och maskinutrustning importerades från Tyskland. Likaså byggnadsarbetare, och arbetsledning med kunskap och kompetens.

Men byggnadsmaterialet hämtades på närmare håll.

Den imponerande stenbyggnaden byggdes i rödbrun kalksten från Ljungs så kallade marmorbruk i Lyckhem några kilometer därifrån. Dekorationerna i tegel tillverkades av lokalt material på godsets tegelbruk.

Varför bygga ett sockerbruk?

Under 1860-talet ökade välståndet och kaffedrickandet i Sverige, och med det sockerkonsumtionen.

Från en genomsnittskonsumtion som legat på ungefär 5 kg socker per person och år under 1860-talet steg konsumtionen nu snabbt till 8 kg per person och år.

Då blev det också mer intressant att använda och förädla inhemskt odlade sockerbetor, istället för det importerade rörsockret.

1868 köpte Claes von Mecklenburg säteriet i Ljung.

Tre år senare var han med och grundade ”Aktiebolaget för hvitbetsockerindustri i Sverige” som även bestod av tyska affärsmän.

Verksamhetsidén var att anlägga eller förvärva sockerfabriker i landet.

Mecklenburg slöt ett avtal med bolaget, som han alltså själv hade stor del i, att arrendera ut huvuddelen av Ljungs mark till sockerbetsodling. Så skulle råvaruförsörjningen till sockerbruket säkras.

Varje dag under säsongen, kunde man bearbeta ungefär 64 ton sockerbetor.

Men ur varje beta utvanns bara 5,79 % råsocker, som sedan skickades vidare för att förädlas ytterligare.

Resultat blev betydligt sämre än vad man räknat med.

Istället för att fortsätta pumpa in pengar i bruket drog sig de tyska investerarna ur. Maskinerna skickades tillbaka till Tyskland och fabriken lämnades åt sitt öde.

Fabriken var indelad i två sektioner genom en brandmur.

Byggnadsstilen har tydligt tyskt inflytande, vilket framför syns på de dekorativa detaljer som avsatsgavlar och taklister med tegelmönster.

Karaktäristiskt för tidiga industribyggnader var Ljungfabrikens små fönsteröppningar som är ett exempel på starkt inflytande från traditionella magasinsbyggnader.

Den färdiga byggnaden var, enligt de uppgifter som finns ca 90 meter lång och 11 meter bred.

När bruket lades ner tog man bort taket och använde det till en ladugård i trakten.

När taket, fönstren och även sten togs till andra byggnader började huset förfalla.

Det gedigna bygget avslöjar ändå att man trodde på sockerbrukets framtid.

Intill vägen, bredvid böljande fält, nästan helt gömd, står ruinen. Det är knappt att man ser den längre. Den är lätt att missa.

Att sikta så högt och satsa så mycket. Det måste ha varit ett jobbigt ögonblick när man insåg fakta, att det inte skulle löna sig att driva denna stora ståtliga sockerfabrik.

”Upp som en sol, ner som en pannkaka”