Långt in i skogen, över en tallhed, tog oss denna färd.

Marken var så torr att hela bilen blev täckt med ett lager sand. Sista biten av vägen var dock gräsbeväxt.

Spåren efter vägen syntes fortfarande. Vägen har nog varit trafikerad ganska länge.

Det kan ju vara så att den fortfarande används till viss del av de som har stugor i området.

Vi skymtar stugan och följer vägen. Vi får även syn på uthuset som gömmer sig i grönskan.

Ytterdörren är borta på torpet.

När man kliver in får man en känsla att någon påbörjat en renovering…som inte blivit klar… Vart har dörren tagit vägen?

Det finns uppgifter om att de första som bodde här var ett par som hette Per och Ingeborg. De var födda i mitten av 1700-talet (1751 respektive 1745).

De hade fyra barn, varav den äldsta var född 1784.

Exakt när huset byggdes har jag inte uppgifter på, men med tanke på de uppgifter som finns om Per och Ingeborg som var de första som bodde här, kan man väl tänka att huset byggdes någon gång i slutet av 1770, början av 1780.

Det gamla huset revs omkring sekelskiftet 1800-1900 och ett nytt hus av gängse bolagstyp byggdes upp.

Så huset på bilderna är inte ursprungstorpet.

Det nya torpet hade ett stort rejält kök och en mindre kammare.

Till huset hörde ägor på omkring 7 tunnland, de låg i en ca 100-150 meter bred remsa utmed älvbrinken.

• 

• 

• 

Trots att det gick en kraftledning tvärs över torpet, dröjde det till långt in på 1930-talet innan de fick elkraft i torpet.

Vilket häftigt ögonblick det måste ha varit när man fick el i torpet. Jag blir nyfiken och undrar – vad var det första familjen gjorde då?

Viktor och Sofia med barnen Gustav, Maria och Sigvard (dessa barn var Sofias) samt barnen Tage, John och Sonja (som var deras gemensamma barn) var bland de sista familjerna att bo här.

Barnen lämnade så småningom och när Sofia gick bort flyttade även Viktor.

Huset arrenderades ut.

Det sägs att de nya som arrenderade huset inte tyckte om att människor gick förbi.

Hur det uttryckte sig har jag ingen vetskap om…men man kan ju fundera… Blev förbipasserade skrämda eller hotade på något sätt? Slängde man kanske sten på dem? Kanske finns det någon som känner till historien och som kan berätta.

Så småningom hyrde Sonja och hennes barn huset som sommarbostad.

Nu fick alla gå här och ingen behövde längre gå omvägar. Alla var välkomna igen.

Familjedasset, eller kanske tjejdasset. Tre i rad. Här kan man tänka att det filosoferats och kanske skvallrats endel genom åren.

Ytterligare ett övergivet torp, som står och förfaller i våra skogar. Jag skulle gärna vilja veta mer. Den känslan får jag oftast när jag står mitt i någons historia, som sakta men säkert håller på att försvinna.

Uppgifterna om torpet och om människorna som nämns, är hämtade från en lokal skrift som jag fått låna. Tack!

Bilderna är från mitt besök i juni 2020.