Den fina herrgården ligger jättefint på en höjd, med skog, fält och vatten omkring.

Herrgården nämns i skriftliga källor redan på 1400-talet. 1480 tillhörde egendomen Vadstena kloster.

Här har det genom åren bott både baroner, grevinnor, överstar och majorer.

I huvudbyggnaden finns det åtta rum på bottenvåningen. Två rum ligger söder om förstugan, salen ligger rakt innanför denna och ett rum och kök i norr. Vid den norra gaveln ligger också två mindre rum.

Planlösningen på övervåningen är i stort sett likadan som den undre, men där utgör de två södra gavelrummen en stor sal.

Det finns uppgifter om att gården brann 1779. Den nuvarande herrgården byggdes troligen upp efter branden, i slutet av 1700-talet.

Många familjer och flera generationer av en och samma släkt har bott och verkat här. En släkt hade gården i dess ägo i över tvåhundra år, 1569 – 1770.

Gården såldes så småningom på auktion år 1815, och herrgården övertogs av en släkt som sedan hade gården i dess ägo i nästan hundra år.

Nordiska museet gjorde en herrgårdsinventering på 1950-talet.

Denna gård ansågs ha ett särskilt kulturhistoriskt värde. Trots “vissa klumpigheter i underhållet” var huvudbyggnaden då i stort sett intakt. Dessvärre var flygelbyggnaderna var redan då i mycket dåligt skick.

Enligt uppgifter som finns, tilläggsisolerades huvudbyggnaden också “på ett okänsligt sätt”, under senare delen av 1900-talet.

Norra flygeln, som också kallas för brygghuset tros vara uppbyggd på 1600-talet.

• 

• 

I denna flygel fanns ”betjentkammare” och ”pigkammare” samt en ”drängstuga”.

I denna flygel stod också en brännvinspanna i slutet av 1800-talet.

På 1700-talet hade det redan blivit vanligt att dricka brännvin i alla samhälls- och åldersklasser. Det gällde både män och kvinnor.

Vid övergången till 1800-talet hörde brännvinstillverkningen till de regelbundet återkommande årliga arbetena, som vanligen sköttes av kvinnorna. För pigan var det en  merit om hon var skicklig i att koka brännvin.

På gårdarna fanns ofta en skild byggnad där tillverkningen ägde rum, bryggstugan eller brännstugan. Brännvin användes som festdryck vid sidan av ölet och som medicin. De stora brännvinspannorna hörde närmast till prästgårdarnas och herrgårdarnas utrustning.

Södra flygeln, bostadsflygeln. Denna flygel antas vara lite äldre än norra flygeln.

På bottenvåningen fanns två lägenheter med rum och kök, vid vardera gavel. I mitten fanns förstuga och en stor mangelbod.

Övervåningen var inredd med gästrum, med alla bekvämligheter som behövdes för att gästerna skulle trivas, där fanns till exempel handfat och handdukar. Detta framkommer i den bouppteckning som gjordes 1843.

Dörren till den södra flygeln är förmodligen den som sattes in när flygeln uppfördes på 1600-talet.

Gården köptes upp av välbärgad Göteborgsläkare 1996.

Under andra hälften av 2019 var det ett antal insändare i lokaltidningen om herrgården och dess förfall.

Läkaren säger att han köpte gården för marken, det fina läget och för parkens skull. Förutom huvudbyggnaden var alla andra byggnader i väldigt dåligt skick och borde ha rivits redan då.

Redan 2009 hamnade den anrika herrgård på listan över hotade miljöer. Gårdsmiljön var svårt förfallen.

Herrgården togs upp på Svenska byggnadsvårdsföreningens Gula lista över kulturarv i fara.

Läkaren sa att han inte fått någon hjälp av myndigheterna till underhållet, att han flera gånger sökt bidrag till underhåll och renovering. Men nekats.

Ett bidrag har han enligt länsstyrelsen i varje fall fått. Men pengarna betalades aldrig ut. På grund av att några arbeten aldrig utfördes.

Det var, enligt ägaren en struntsumma, till ett gammal stall och var inte ens värt att tas emot.

I en bouppteckning från 1843 finns det uppgifter om att det i ladugården fanns:

2 unga tjurar, 22 kor, 1 quiga och 2 kalfar, 22 st fårkreatur, 1 par oxar, 1 gammal sugga, 1 yngre sugga och 2 galtar, 4 årsgamla galtar och 3 suggor, 7 hönskreatur, 3 vagnshästar och 2 arbetshästar.

Herrgården klassas som värdefull i kommunens kulturhistoriska inventering.

Och enligt plan- och bygglagen ska värdefulla byggnader och miljöer bevaras och fastigheter ska hållas i ett vårdat skick.

Det innebär att kommunen kan ge ägaren ett föreläggande om att vidta åtgärder på fastigheten, men då krävs det ett politiskt beslut och det beslutet har aldrig tagits.

Eftersom gården inte är byggnadsminnesförklarad, har Länsstyrelsen varken tillsynsansvar eller befogenhet att agera.

2016 besökte kommunen fastigheten och dokumenterade förfallet.

2017 uppmanades ägaren att komma in med en åtgärdsplan för underhållet av fastigheten. Han hade svarat att han saknade sådana möjligheter.

Ägaren säger att huvudbyggnaden är i bra skick, även om den är ful med sin plankfasad från 1960-talet. Han säger också att han faktiskt fått pengar av skogsstyrelsen till den stora parken bakom huset och att han ska utnyttja det bidraget i höst (2019).

Skiffertaket på huvudbyggnaden har iallafall lagats och ett nytt värmesystem har installerats.

Ägaren har fått frågan om det aldrig varit aktuellt att stycka av och sälja husen men behålla skogen och markerna, det var ju för marken, det fina läget och för parkens skull han köpte det.

Han svarade då att han istället ville utöka fastigheten, genom att köpa mer skog och att öppna upp mer åkermark för att arrendera ut.

Det spekuleras i om hela husaffären är ett gammalt trick, som markägare sägs brukar använda, där man låter byggnaderna förfalla tills man får ett rivningslov, så slipper man kostnaderna för underhåll och renovering.

Många, både myndigheter och andra har försökt få läkaren att ta sig an herrgården, men den står fortfarande, vad det verkar, övergiven och ensam. Lämnad åt sitt öde.

Den gamla släden har gjort sin sista tur.

Mitt i ögonblicket när jag står och tittar på denna fina herrgård, där den står så ståtlig på sin höjd, blir jag också ledsen när jag samtidigt inser att om ingen tar hand om den och rustar den, så kommer den snart inte vara räddningsbar.

Så många fina ögonblick och stunder det måste ha funnits på denna gård, säkert också stunder som varit mörka och jobbiga, men jag väljer att tänka på det fina.