Detta är en välkänd byggnad som många har besökt. Den är idag i riktigt dåligt skick. Det har i flera år pratats om att den ska rivas, det har också pratats om att den ska rustas upp och bevaras. Mycket är sönderslaget och nerklottrat, en brand som utbröt 2002 förstörde dessutom stora delar av taket.

Det här är den byggnad som kallas för fasta paviljong, den avvecklades så sent som 1989. Detta är den mest intressanta byggnaden som finns kvar på det forna sjukhusområdet.

Begreppet fast paviljong, kom att innebära att byggnaden hade stränga säkerhetsanordningar och skulle vara rymningssäkert.

Mentalsjukhusets fasta paviljong var en riksanstalt avsedd för särskilt vårdkrävande patienter från hela landet. 

Anläggningen öppnades under 1912. 

Det var då ett av Sveriges största och modernaste mentalsjukhus, med 37 byggnader, varav 20 vårdpaviljonger, och plats för 830 patienter.

Sjukhuset var självförsörjande och hade en järnväg som gick direkt in på området.

Sjukhuset hade även ett eget kapell och begravningsverksamhet. Kyrkogården ligger idag omgärdad av den nuvarande golfbanan.

Här skulle personer som begått allvarliga vålds- och sexualbrott vårdas enligt dåtidens vetenskap

Byggnaden hade en högre personaltäthet samt ett starkare skydd mot rymningar med bland annat tjocka tegelväggar, larmanordningar, centralstyrning av elektriskt ljus och tjocka dörrar med pansarglas.

Där fanns också en portvakt som var placerad bakom en säkerhetskur. Från denna kur styrde man låsanordningen för in- och utpasseringar till byggnaden.

Till avdelningen hörde även en promenadgård som omgärdades av ett flera meter högt trästaket. Vilket senare ersattes med den fem meter höga stenmur om finns kvar än idag och omsluter promenadgården.

Inne på promenadgården fanns även en så kallad solpaviljong samt en toalett.

Runt om på sjukhusområdet fanns det flera solpaviljonger utplacerade, där mer frigående patienter kunde söka skugga.

Det hade visat sig att vissa tidiga mediciner och psykofarmaka hade en bieffekt, som gjorde patienterna känsliga mot direkt solljus. 

Än idag står den gamla solpaviljongen kvar inne på den igenväxta promenadgården, bakom den höga muren.

• 

• 

Det yttre beteendet avgjorde vilken avdelning patienten hamnade på; halvorolig, orolig eller stormig.

Avdelningarna 30 (Manliga stormen) och 31 (Kvinnliga stormen) öppnade 1924.

De var till för ”stormande” patienter, det vill säga psykotiska patienter med allvarlig aggression eller självskadebeteenden.

På varje avdelning fanns 120 vårdplatser och tio isoleringsrum för heloroliga patienter, samt badsal med fyra badkar för långbad.

Långbad var från slutet av 1800-talet till omkring 1950 en vanligt förekommande behandlingsform, med syftet att lugna oroliga patienter. 

Långbadet innebar att patienten med tvång sänktes ned i ett badkar med vatten, och fick ligga där från någon timme upp till en hel dag.

Dåtidens medicinska förklaring baserades på uppfattningen att psykisk ohälsa var en för kroppen påfrestande hjärnsjukdom, som långbad och andra rogivande behandlingar kunde lindra genom att underlätta blodflödet till hjärnan.

Långbad användes också som bestraffning av patienter på mentalsjukhus.

Alla sängar var robusta, byggda i trä och fastskruvade i golvet. Fönstren var försedda med träluckor som kunde låsas inåt, för att förhindra sönderslagning, och avdelningarnas respektive promenadgård hade ett fyra meter högt plank av trä.

Avdelningarna var ökända för sin lyhördhet och höga ljudvolymer. Idag är avdelning 30 riven.

Den vita staden, kallades sjukhusområdet. Det kom sig av att alla byggnader på området var vitrappade.

Att sjukhuset anlades just här beror främst på det natursköna läget. Som man då trodde skulle ha en lugnande inverkan på patienterna. 

Hela verksamheten på mentalsjukhuset präglades av en slutenhet.

Personalbostäderna låg på övervåningen och om personalen önskade ta sig utanför sjukhusområdet på sin lediga tid var de tvungna att ansöka om permission.

Sjukhuset var också i stort sett självförsörjande och patienterna fick hjälpa till med sysslorna som en typ av arbetsterapi.

Bland de som suttit på mentalsjukhuset fanns Lars-Inge Svartenbrandt, som blev känd som en av Sveriges farligaste brottslingar.

Även Thomas Quick, som dömdes för åtta mord främst på barn utan att vare sig vittnen eller teknisk bevisning fanns, satt här.

Han vårdades på detta mentalsjukhus under 23 år, fram till 2013 då han blev helt frikänd från samtliga mordanklagelser. 

Det är en tuff och sorglig historia som utspelat sig här under åren.

För ett ögonblick tänker jag på alla människor som kommit och gått, på alla som varit intagna här.

Personer som begått allvarliga vålds- och sexualbrott, men också halvoroliga, oroliga och stormiga personer. Personer som felaktigt blivit dömda, för något de inte gjort.

Personer som haft ett avvikande sätt, eller en speciell begåvning, och som på grund av det straffats och spärrat in här, kanske för hela livet. Vad har de fått utstå?

Jag ryser när jag tänker på det, och jag hoppas att de som idag behöver vård, får rätt hjälp.