Jag har sökt men dessvärre inte funnit så mycket historia om denna gamla lanthandel, som jag fått den äran att fotografera.

En liten lanthandel ute på landsbygden. Jag vill trots allt visa bilderna och var och ens fantasi kan få lite spelutrymme.

Den information jag hittat är att en man vid namn Anders Fredrik Jansson, som föddes 1847,  utvandrade till USA 1872. 

När han kom hem tillbaka gifte han sig omkring 1880 med Johanna (född 1840). Samma år fick  han också attest för att öppna en handel i den lilla byn, i en då nybyggd byggnad. Makarna fick två söner, David Erester (1880) och Tor Ferdinand (1882).

Anders Fredrik Jansson avled 1892. Frågan är om affären upphörde med honom? Jag tror inte det, men har ingen mer information om det, så jag kan bara gissa.

• 

• 

Det jag däremot fann var en historia om en av Sveriges sista häxprocesser som år 1720 utspelades i just denna socken.

Det var den 12-åriga lillpigan Britta Persdotters berättelser som låg till grund för hela processen. Flickan fantasi fick inspiration av de äldres berättelser om trolldom, gästabud och blåkullafärder.

Den som sägs varit häxornas anförare var Elin Eriksdotter, som fort blev omtalad och berömd, hon fick smeknamnet ”Kapten Elin”.

Hennes smörjhorn och ugnsrakan som hon flög på, bevaras med andra magiska attiraljer på Nordiska Museet i Stockholm.

Dessa beslagtogs av hovrätten som bevismaterial och har av den anledningen bevarats.

Den 12-åriga Britta angav sin egen mormor och tio andra kvinnor från bygden som trollkärringar. Detta var en mycket allvarlig anklagelse som gällde liv och död för de anklagade.

Britta berättade en mycket spännande historia.

Några dagar före påsk hade Elin kommit hem till henne och begärt att få ett halskläde som hennes mor haft och använt. Om Elin fick det skulle Britta få följa med henne och några fler – ”uti ett gott gästabud”

Natten till påskdagen kom så Elin in genom skorstenen till Britta där hon låg och sov i morfaderns stuga, och frågade om Britta ville följa med. Britta steg upp och gjorde sig färdig. Elin la då en vedklamp i sängen och uttalade några besvärjelser så att vedklampen formades till en flicka. Hon smörjde sen en käpp och läste en ny besvärjelse, och strax bar det iväg upp i luften med dem, där de träffade ett helt sällskap kärringar som var på väg till Blåkulla.

Där mötte de också Satan.

Alla flög sen ut för att göra sattyg hos folk.

De träffad senare Satan i kyrkan igen, där han höll mässa för dem. När mässan var slut och de druckit av djävulens blod och ätit av hans kött, gav de sig ut för fler sattyg.

Vid en stor herrgård var det uppdukat till fest, men det Britta fick se var att det var grodor och ormar som serverades, istället för läckerheter, som herrskapet trodde sig äta.

Britta blev skrämd att bli Satans lärjunge. Som tecken på detta skar han henne i fingret och klippte av en hårlock mitt på hjässan.

På vägen hem från Blåkullakalaset besökte kärringarna flera gårdar där de mjölkade korna, skar av skägget på getterna och la ”förgöringspåsar” under fähuströsklarna.

När Britta berättade sin historia, togs Elin i förhör. Elin nekade först till allt men berättade sedan att hon, tillsammans med andra kvinnor, umgåtts med Satan i tre år.

Bönderna berättade att boskapen inte varit till nytta, de hade inte gett dem varken smör eller ost det senaste året.

En man hade sett Elin stjäla hö och ifrågasatte henne för detta. Han föll strax därefter och bröt lårbenet, han fick ligga till sängs i flera år innan han dog.

Elin och de andra kvinnorna fängslades i väntan på rättegång. Alla kvinnor utom en skrev och bad om nåd, då de anklagats och fängslas på felaktiga grunder.

De blev pinade och plågade till att erkänna sina brott i fängelset. Det framkom att länsmannen hade använt sig av bekännelsetortyr, som var förbjudet redan på den tiden.

De vittnen som kom till tals var alla eniga, de sa att de observerat mystiska trolldomsföreteelser som kvinnorna utfört.

• 

• 

Domslutet blev att Elin och en av de andra kvinnorna skulle brännas på bål.

De övriga skulle straffas på spöpålen och få slita ris.

Landshövding var dock klok nog att inse, att tron på häxor var en sjukdom, och när protokollet kommit fram till Kungliga Majestätet blev de anklagade fria.

I protokollet från denna process får man veta, att tre av de sex kunde läsa i bok, medan de övriga kunde läsa vissa kristendomsstycken utantill.

Detta var ju långt före folkskolans tid men vittnar om att den undervisning som gavs av präst, klockare eller andra personer kunde ge ett visst resultat.

Flickans vittnesmål i rättegången finns noterat i domböckerna från 1720.

Berättelserna finns även återgivna av en samtida betraktare, i ett referat som ännu finns bevarat.

Man kan för ett kort ögonblick fundera på Brittas livliga fantasier, hur hon fick sin historia att bli så verklighetstrogen att andra trodde på den. Och vad var det de äldre hade berättat om trolldom, gästabud och blåkullafärder?

Man kan också fundera hur livet såg ut och senare blev för dessa kvinnor, som blev utpekade som häxor, att oskyldigt bli fängslade, torterade och dömda. Vad hade hänt om Landshövdingen varit en annan man? Ja, antagligen hade domen verkställts och kvinnorna gått till historien som häxor, med allt vad det hade inneburit.

Kapten Elin