År 1902 kom en lag, som gjorde det möjligt att i stället för fängelse, döma ungdomar till tvångsuppfostran, och även en lag om uppfostran av vanartade och i sedligt anseende försummade barn.

År 1905 öppnade denna statliga tvångsuppfostringsanstalt.

Syftet var att ta emot unga män i åldern 15 – 18 år, som var dömda för mindre brott. Dessa unga män kom främst från fattiga förhållanden och arbetarklassen. De flesta som hamnade här hade dömts för något brott, men det förekom att andra pojkar också hamnade här på ganska lösa grunder.

Uppfostringsanstalten var känd i hela Sverige. Barn och ungdomar som inte lydde äldre och auktoriteter, barn och ungdomar som var vanartiga, skadligt försummade och förvildade, dessa barn och ungdomar måste räddas, för sin egen och för samhällets skull.

Som vanartade barn, räknades de barn som ännu inte hade blivit kriminella i lagens mening men var på väg att bli det. Och de barn som hade föräldrar som inte kunde ge lämplig tillsyn och omvårdnad, ansågs som sedligt försummade barn.

Huvudbyggnaden som fortfarande finns kvar byggdes 1812.

Upp till 250 ungdomar fanns det plats för på denna uppfostringsanstalt.

På anstalten var det militär disciplin som gällde. Man skulle marschera till och från anstalten. På kvällarna låstes pojkarna in. Om man inte skötte sig kunde man få upp till 14 dagars isolering. Aga var vanligt.

Rymningar förekom, och ortsborna lär ha fått tio kronor om de kunde fånga in en pojke och ta honom tillbaka till anstalten.

1938 kom en ny direktör till anstalten. Han lyckades undslippa att tvångssterilisera pojkarna. Även aga förbjöds och det blev mer humant på anstalten.

Det sägs att tack vare den nye direktören uppfostrades många av pojkarna till mycket duktiga och dugliga medborgare. De utbildades bland annat inom jordbruk, renhållning, kök och bageri, skrädderi och skomakeri.

En av de få fritidsaktiviteter som fanns på anstalten var att vara med i musikkåren.

När jag tar bilden, hamnar jag mitt i ögonblicket, kanske år 1930. Här spelar anstaltens egen blåsorkester som består av både förmän och intagna pojkar.

Den kupolformade musikpaviljong har använd så sent som på 40-talet.

Huset med klocktorn var en typ av servicebyggnad. Här fanns såväl ungkarlsrum som en kyrksal, sällskapsrum och en köksavdelnlng. På 50-talet fanns här också postkontoret m m.

1947 avskaffades tvångsuppfostran som behandlingsform. I och med den nya lagändringen la man ner uppfostringsanstalten 1948, och anstalten ombildades till ett mentalsjukhus istället. Det lades sedan ner i början av 1980-talet. En period därefter var här en flyktingförläggning.

F.d. anstalten Gävle, var under 1900-talets första hälft ett straffängelse för i huvudsak yngre män mellan 18–21 år. Under denna period bestod arbetsdriften av skrädderi och snickeri. På en sybehörslåda, som finns på Sveriges fängelser museum, har någon som tidigare varit på denna tvångsuppfostringsanstalt och som nu istället satt i fängelset ristat:

“Hej kamrat, tiden går sakta ja har 42 dagar kvar 8 månar gått sakta varit på XX 10 månar. Rymt därifrån kom dit den 16/3 -23. Rymde den 3/1 -24 blev fast den 12/2-25 hållit mig undan 13 månar fri 21/10-25. Leve friheten”

Gymnastiken, den stora salen var en självskriven samlingspunkt. Här hade man också dans, möten, biograf mm. Många lokala framträdanden har framförts på den lilla scenen långt in på 50-talet.

I mitten av 90-talet kom en rysk-israelisk affärsman med stora planer om att bygg om hela området till en lyx-resort av internationella mått. Ett stort antal andelslägenheter i ofärdigt skick lades ut till försäljning, men gick inte att sälja. Det sägs dock att några andelslägenhet blev såld och det kom köpare för att titta på deras fina lyx-boende, som inte fanns. Bolag knutna till projektet gick i konkurs. I intervjuer både 2008 och 2011 höll affärsmannen ännu fast vid att planerna skulle fullföljas.

Nu står byggnaderna och förfaller, och dessvärre har mycket blivit vandaliserat.

Svensk historia. Det är intressant att ta del av det som finns om händelser som inträffat. Information som finns att hitta på nätet, i litteratur och information som man får av människor man möter. När sedan områden och byggnader fortfarande går att besöka, gör att historien blir än mer intressant och man får en djupare känsla för det som varit. Det är i många avseende tragiska händelser som inträffat, men det är också historien som format vår tid.

Det trevligast vore om någon ville förvalta och ta hand om dessa övergivna områden och byggnader, men om ingen gör det, så kan man väl bara låta det stå ifred, inte slå sönder saker, och låta tiden ha sin gång istället.