Första gången vi for förbi detta gamla fina hus, blev jag så nyfiken och fick en sån lust att få veta mer…

Man kan bli lycklig över många olika saker.

Just i det här ögonblicket, när jag fick chansen att besöka det här underbara huset, och dessutom få veta lite om de som senast bott här, blev jag överlycklig.

Nu ska ni få träffa Einar, Karl och deras föräldrar Hulda och Herbert.

Den här bilden är tagen någon gång runt 1928.

Hela familjen är samlad. Pappa Herbert, mamma Hulda, lille Einar och storebror Karl.

Bilden är tagen åt samma håll som bilden ovan.

Familjen står utanför huset, man ser hur vägen svänger iväg bakom dem och samma skog skymtar i horisonten.

Det sägs att detta hus var ett av de första som byggdes i denna by.

Huset ska vara byggt någon gång före 1842. Vägen ska vid den tidpunkten ha tagit slut strax norr om huset, så det var inte många som passerade här.

Sista familjen som bodde här var Herbert och Hulda, med sönerna Karl och Einar.

Detta var Huldas föräldrahem, där hon växte upp och blev kvar hela livet.

På bilden är det med största sannolikhet Hulda och hennes föräldrar, och man kan anta att hon hade en syster, som också är med på bilen.

Utifrån hur huset ser ut och utifrån de uppgifter som kommer fram, verkar Huldas familj varit en välbärgad och fin familj. Detta pampiga köket är inte likt något annat jag sett, i något annat torp.

Herbert kom från granngården, stället som än idag kallas för ”Nils-på-berget” bland lokalbefolkningen.

Karl som var storebror var född runt 1918-1919 och Einar var född runt 1926.

När föräldrarna gick bort blev bröderna kvar i huset. Precis som mamma Hulda växte de upp här och blev kvar hela livet.

Det finns en berättelse om pappa Herbert. Hur han plötsligt reser sig upp tvärt när grannen är på besök för en fika och han börjar hoppa runt på golvet… Grannen undrar vad som tagit åt honom?!

– Ser du inte vägglössen som är på golvet, utbrister han?

I solstrimman på golvet har vägglössen samlats, och Herbert har fullt upp med att hoppa omkring för att döda dessa. Om vägglössen med denna aktion försvann, förtäljer inte historien, men man kan undra hur många gånger Herbert hoppade runt på golvet på detta sätt, när solens fina strålar hittade in.

Karl och Einar var som så många andra i deras generation, människor som ville klara sig själva. De ville inte vara någon till last och de ville alltid göra rätt för sig.

Bröderna hade en väldigt speciell relation med varandra.

De var bröder, men när de blev ensamma kvar i huset, hade de inte så mycket med varandra att göra längre.

De skötte sig själva på varsin kant.

De tog varsin våning i huset. Karl bodde på övervåningen. Och Einar bodde på nedervåningen.

För att slippa umgås fixades också kök på båda våningar.

Karl ömmade för katter och skaffade därmed också ett antal som han hade i sin våning.

Dessvärre blev det lite för mycket och katterna ställde till en del inomhus.

När Karl så småningom fick flyttas till ett äldreboende, kunde man se hur hans golv var täckta med tidningar, han hade försökt skydda de fina golven mot katterna.

Trots att Karl och Einar bodde i samma torp, kunde det hända att de inte såg varandra på lång tid. De kunde då gå till grannen för att fråga om grannen hade sett den andre brodern.

Ibland kunde även grannen komma till torpet för att höra att allt var bra med bröderna.

Om grannen då frågade Einar, som bodde på nedre våningen i huset, om han sett Karl, kunde svaret vara att han inte sett honom på ett tag. Men för att kontrollera om Karl var hemma, bankade han med ett kvastskaft i sitt tak, och då kunde man höra hur det började röra på sig på övervåningen och Karl kom muttrandes ner för trappan.

Einar hade mjölkkor och sålde mjölk, så på det sättet kunde han försörja sig.

Hur Karl klarade sig är oklart…kan det vara så att lillebror Einar även såg till att Karl fick lite mat på bordet?

Einar hade en moped som han åkte runt på. Han hade gjort sig olika pack-lådor, i olika storlek och utförande, som han använde för att transportera saker i.

En gång gick mopeden sönder och grannen erbjöd sig att köra Einar till en butik för att köpa reservdelar. Efter mer eller mindre övertalan gick han med på att få skjuts. När de väl var hemma igen kastade Einar in pengar i bilen, som tack för hjälpen. Grannen som hjälpte Einar gjorde detta av godhet och ville inte ha betalt. Det slutade med att han kastade ut pengarna tillbaka.

Kontentan av detta var, att bara Einar fick visa sin godhet och självständighet, så var han mer än nöjd. Sen att mottagaren inte ville ha betalt gjorde ingenting.

Einar kände att han hade gjort rätt för sig.

Till torpet hörde också en del skog. Men denna skog ville man inte röra. Att fälla träd för att göra till ved, var för mycket arbete. Och att sälja skog kom inte på talan. Även om man skulle tjäna endel pengar på att sälja.

Einar samlade därför ihop all sly och andra småträd som han kunde komma över istället, för att ha det som ved och värma upp huset med.

Han berättade för grannen att det var så kallt i torpet på nätterna, så han fick sitta uppe för att elda i spisen.

Hela vedskjulet på gården är fortfarande fylld med pinnar.

Brödernas dagar såg likadana ut, måndag som söndag, midsommar som påsk eller jul.

Grannarna kunde aldrig se att bröderna gjorde något annorlunda, för att till exempel fira något.

I trappan upp till vinden fann vi denna tidningssida uppklistrad på väggen. Det är en sida ur Aftonbladet (halvvecko-upplagan) från onsdagen den 2 januari 1901.

Det var ett sätt att isolera väggarna i gamla hus.

Karl och Einar hade också en verkstad på gården.

Även den hade de delat på två, så att de hade varsin del av verkstan.

Det berättas också om att den ene av dem brukade bo i verkstan en längre tid, när de absolut inte ville träffa på varandra.

Karl var duktig på att laga gummistövlar. Att köpa nya saker var inte alls aktuellt.

Här tog man reda på allt och det som behövde lagas, lagade man.

När Einar inte längre kunde tjäna ihop såpass mycket pengar på mjölken från korna, för att kunna försörja sig, sa han till grannen:

-Nu får jag nog svälta!

Grannen lyckades återigen att övertala honom, att denna gång ta kontakt med kommunen. Detta resulterade i att han kunde gå i förtidspension.

Nu blev livet lite lättare att leva, Einar hade nu pengar att försörja sig med, och helt plötsligt började han också att köpa sig nya saker.

Karl tyckte om att handla på postorder från Clas Ohlson. Och när han skulle beställa något gick han runt till grannarna och frågade om någon annan också behövde något, så kunde de beställa tillsammans.

Einar var den siste att bo kvar i huset.

Han flyttade så småningom till en lägenhet, där bodde han sina sista år.

Huset stod tomt efter att Einar flyttat till lägenheten och den såldes sedan på auktion, genom allmänna arvsfonden, i början av 2000.

Ett gammalt underbart torp med en egen unik historia.

STORT TACK till Ulrika som visade oss det fina huset, och STORT TACK Göran som hade lite historier att berätta och några gamla foton som han bevarat och som vi fick ta del av.

Jätteroligt att få möjligheten att kika in i någons historia.

TACK!